Jag lever i ett system jag inte vill leva i

Jag vet inte längre när det började.
Kanske var det när jag för första gången förstod att hjälp inte handlade om att bli sedd, utan om att bevisa sin rätt att få den.
Kanske var det när jag insåg att varje försök att förklara bara gjorde mig tröttare.
Eller när jag slutade tro att någon verkligen lyssnade.

Jag har levt med den här kampen i många år.
En kamp som inte handlar om arbete, utan om att orka finnas till i ett samhälle som kräver kvitton på varje andetag.
Det finns ingen ork kvar att försvara sig, ingen kraft att förklara.
Till slut blev jag tom.
Inte utmattad — tom.
Jag är död inuti, men lever ändå kvar i något som kallas system.

Ett system som bränner ut själen

De säger att det finns stöd.
Men stödet kommer med villkor, regler, krav och kontroll.
Du ska orka förklara varför du inte orkar.
Du ska bevisa din vilja, din förmåga, din värdighet.
Och om du snubblar på vägen, tolkas det som brist på ansvar.

Det här är inte vård. Det är förvaltad misstro.
Ett system där människor ska passa in i mallar, inte bli förstådda.
Där den som behöver hjälp ofta blir sjukare av att söka den.
Jag har upplevt det gång på gång – en långsam nedmontering av kraft och tillit, bit för bit, tills bara kampen är kvar.

Livet går ut på att försöka återfinna ett hopp man en gång tappade bort.

När tilliten brinner upp

Det finns en gräns för hur länge man orkar vara stark.
När varje försök att få hjälp blir till ett nytt nederlag, slocknar något inuti.
Det är inte en dramatisk explosion – det är en stilla kollaps.
Ett tyst farväl till tron på att det går att påverka något.

Utbrändhet, depression, hopplöshet – allt smälter ihop till en enda känsla:
en sorg över att leva i ett system man inte längre vill leva i.

Lavastenen – elden som vägrar dö

Men även i askan kan något glöda.
Lavastenen blev till för att vi som tappat tilliten ska få hitta den igen.
Här får man vila utan att behöva försvara sig.
Här behöver ingen förklara varför man inte orkar.
Här får man skapa, dela, finnas.

Vi vet att läkningen inte handlar om att pressa sig tillbaka till ett system som bränt ut oss.
Den handlar om att tända en ny eld inifrån – en som värmer utan att bränna.
Vi bygger tillit där den försvunnit, och gemenskap där det varit tyst för länge.
För vi tror att människor inte behöver mätas för att vara värdefulla.

Och kanske är det just där hoppet bor – i att vi vägrar låta det här samhället släcka vår mänsklighet.