Alla bär vi något. Men vissa människor bär mer än vad som syns – andras oro, krav och känslor, tills händerna aldrig längre är tomma. Det här är en reflektion om empati, överbelastning och vad som händer när återhämtning måste försvaras.
Det finns människor vars energi inte försvinner av fysisk ansträngning.
Den försvinner i det osynliga.
I malandet.
I kraven på svar som ännu inte finns.
I förväntningar på att alltid vara tillgänglig, alltid förstå, alltid bära.
Min trötthet sitter inte i musklerna.
Den sitter i magen.
I bröstet.
I andetaget som blir kort när någon annans känslor flyttar in i min kropp och gör sig hemmastadda.
När min dotter mår dåligt slår det aldrig fel.
Hennes känslor tar vägen genom mig,
som om de inte hittar någon annan plats att landa på.
Det är inte en tanke – det är en fysisk reaktion.
En klump som växer.
Trycker på magen, gör mig illamående, yr, andfådd.
Som om kroppen inte vet skillnad på verklig fara och känslomässig nöd.
Även när samtalet slutar med att jag inte behöver komma till undsättning,
så är kroppen redan där.
I beredskap.
I alarm.
Och den stannar kvar där.
Tillståndet förändras inte förrän hon ringer igen –
med en röst som är lättare, ljusare, levande.
Först då släpper kroppen taget.
Detta sker om och om igen.
En upp- och nedgång som aldrig riktigt planar ut.
Och det är redan fullt tillräckligt.
Ändå förväntas jag fortsätta.
Göra.
Leverera.
Rädda det som gått snett, ofta innan någon annan ens hunnit reagera.
Och jag gör det.
För jag kan.
Min hjärna arbetar snabbt, ser samband, hittar lösningar.
När andra tvekar, agerar jag.
När något håller på att falla, fångar jag det.
Jag gör det effektivt.
Ofta snabbare än de flesta.
Och gång på gång får jag saker att fungera.
Men tacken uteblir.
I stället hör jag om mina brister.
Om min personlighet.
Om hur jag upplevs.
Dåliga sidor, sägs det.
Sidor som aldrig förstört något.
Aldrig raserat.
Bara nästan slitit ut mig själv.
När jag till slut får en dag, eller flera,
där jag faktiskt hinner landa –
när jag kan luta mig tillbaka i soffan
med ett leende som inte är påklistrat –
då känner jag hur energin långsamt kommer tillbaka.
”Alla bär vi något,
men vissa får aldrig lägga ner det de bär.”
Men det är skört.
För nästa dag slår det nästan alltid fel igen.
Någon har kraschat.
Ofta min dotter.
Och hela systemet startar om.
När jag tar ledigt på riktigt, för att jag behöver det,
fortsätter kraven ändå.
Frågorna.
Förväntningarna på svar på sådant som ännu inte ens börjat ta form.
Som om återhämtning vore något man måste försvara.
Som om vila vore ett misslyckande.
Jag använder min lediga tid till det som ger mig liv.
Till det som bygger upp mig igen.
Till mitt specialintresse.
Och ändå beskrivs även detta som brist på delaktighet.
Andra vill ha min tid.
Min sambo känner sig ensam, trött, deprimerad.
Jag hör oron varje dag.
Föreningen vill ha engagemang, men idéerna stannar ofta vid ord.
Jag säger: skriv ner, gör något, ta ett steg.
Men stegen uteblir.
Och ändå mals samma sak igen.
Detta är inte lathet.
Det är inte ovilja.
Det är inte brist på empati.
Det är vad som händer när en människa bär för mycket, för länge.
När hon aldrig får vara tomhänt.
Jag är inte svag.
Jag är överbelastad
i ett samhälle som förväxlar tillgänglighet med värde
och självutplåning med godhet.
Kanske är det inte jag som är problemet.
Kanske är det ett system som lutar sig mot dem som alltid ställer upp –
tills de inte längre orkar stå.
Ingen människa är gjord för att bära allt,
men vissa lär sig göra det så bra att ingen märker när de går sönder.
🖤