Jag har länge tänkt på skillnaden mellan att vara ledsen och att inte känna något alls. Det ena gör ont, det andra gör ingenting.
När känslan tar slut
Under många år bar jag på en tyngd. Den fanns i kroppen, i tankarna och i vardagen. Sen händer något märkligt – man orkar inte längre känna den. Systemet stänger av. Tyngden blir till tomhet. Jag orkar inte längre bära smärtan med samma intensitet. Jag lever, men känner mig inte närvarande. Det är där min existentiella tomhet började.
Depression och tomhet
Jag har förstått att depression och existentiell tomhet ofta blandas ihop, men det är inte samma sak. Depressionen är tung, fysisk och den tar energi, sömn, hunger och färg. Tomheten däremot är stilla. Den är som ett vakuum. Jag är inte förlamad, bara frånkopplad. Jag kan göra allt jag ”ska”, men utan känslan av varför.
Det finns en skillnad mellan att inte orka leva och att inte se poängen med att leva.
När världen inte speglar det inre
Jag vet vem jag är, vad jag kan, och vad som är viktigt för mig. Problemet är att den jag är inte riktigt passar in i den värld jag lever i. Det gör något med en, långsamt. När världen inte tar emot det man försöker ge, börjar man till slut undra om det finns någon plats överhuvudtaget där man kan leva på riktigt. Det är inte bara ensamhet i vanlig mening. Det är existentiell ensamhet – känslan av att stå utanför själva meningen med tillvaron.
När jag faktiskt kände liv
Jag minns stunder i mitt liv då jag kände mig levande.
- När jag skapade något som kom direkt från mig själv – en dikt eller en bra idé.
- När någon såg och bekräftade det jag försökte uttrycka och trodde på mig.
- När jag höll mitt barn för första gången – då fanns inget tomrum alls, bara liv.
De här ögonblicken påminner mig om vad som fortfarande lever i mig, även om jag inte känner det just nu.
Mina fyra livskärnor
1. Skapandet – att ge det inre form
Jag blir levande när jag får uttrycka något som finns i mig och göra det verkligt – i ord, ton, text eller tanke. När jag skapar, andas jag.
2. Speglingen – att bli sedd för den jag är
Jag blomstrar när någon verkligen ser vad jag försöker uttrycka. När någon lyssnar utan att vilja rätta, fixa eller tolka – bara förstår.
3. Omtanken – att ge och bidra
Jag mår bäst när jag får använda min egen erfarenhet till att göra skillnad för någon annan. Det är inte hjälp i vanlig mening – det är delaktighet, mänsklighet.
4. Närheten till livets mysterium
Jag känner mig levande i stunder då livet visar sin djupare sida – i skratt, tystnad, födelse, natur, musik. Där finns något heligt, något som påminner mig om att livet är större än systemen.
När allt hänger ihop
När de här fyra kärnorna får kontakt – skapandet, speglingen, omtanken och närheten till livets djup – då börjar jag känna livet röra sig inifrån igen.
Att börja återvända
Vägen tillbaka till mening handlar om att återknyta till det som redan finns där. Jag försöker börja smått. Skriva lite, prata med människor som förstår, och hjälpa någon utan krav. De stunderna är inte lösningar. Men de är glimtar av livskraft – små bevis på att något i mig fortfarande vill leva, även när jag inte känner det.
Till dig som känner igen dig
Om du känner samma sak – att livet pågår, men du inte känner dig delaktig – då vill jag säga att du inte är trasig. Du är bara trött på ytan. Du längtar efter mening som går på djupet.
Tomheten är inte slutet. Den är mellanrummet där något nytt försöker födas. Och även om hoppet känns långt bort, så finns det där, djupt inne,
och väntar på att du ska hitta vägen tillbaka till det.
Det är där, i det stilla, som livet börjar röra sig igen.